Alla har vi haft/kommer ha problem med en kille/tjej. Så dom flesta vet nog hur det känns. Nu handlar det om killar.
Ibland vet jag inte hur jag ska reagera, säga, svara, betee mig när jag träffar en kille. Problemet är att alla är olika, så det är svårt ibland att fatta hur någon är när man träffar dom men sen finns det också dom som man kännt i flera år men de är ändå ett stort ?.
Önskar jag kunde läsa tankar så att jag visste VAD en kille tänker när han pratar med mig eller när han ser mig. Har aldrig varit den som följer modet, tränar för att vara lika smal som "alla andra". Jag är den jag är och om någon inte tycker om det så behöver dom inte kolla eller prata med mig. Ingen person är den andra lik och man kan inte få drömtjejen.
Vad är det en kille tänker när man skriver -hej, hur mår du/vad gör du?-
Vill dom ens att man ska skriva till dom ALLS eller är det någon speciell tjej som får skriva sådant?
Hur vill en kille att man ska va mot dom? Hur ska man betee sig för att man inte ska få kalla handen efter ett simpelt -hej-
Det är såååå frustrerande att veta vad killar vill och vad man ska göra å inte.
Om NÅGON har ett svar så skriv! :)

Jag har gjort bra saker mot andra nästan hela mitt liv, hjälpt när jag kunnat, gett råd om jag vetat, varit en tröstande person så mycket jag haft möjlighet, förstående, snäll, glad även när jag vill gråta eller skrika, haft tålamod så mycket att jag blivit galen till slut, ställt alltid andra i första hand och mig själv så långt bak att jag glömt ibland hur det känns att göra något för mig själv. Försökt att prata med personen så mycket som möjligt, lyssnat i flera timmar när jag egentligen inte ville. Efter allt det bra man har gjort så förväntar man sig på ett eller annat sätt att man ska få en bra sak tillbaka, men nää så är det inte. Livet har inte varit en "dans på rosor" för mig. Hade inte ens vetat hur det känns om känslan slog ner mig gång på gång. I mitt liv är det alltid någon som klagar, även när jag gör minsta mikroskopiska lilla fel så ska det komma något klagomål varje dag. -Du gör inget hemma, du förstår aldrig något, du ställer aldrig upp för någon när man behöver dig, du tänker bara på dig själv- Är det saker som jag tar åt mig extra mycket eller är jag bara ovan att höra någon säga tack för att du diskat, tack för att du tvättat kläderna, tack för att du lagat mat, tack för att du bor med oss, tack för att du finns i vårat liv. (Jag bor med min syster och hennes dotter) tack för att du alltid ställer upp och gör saker oavsett vad, tack för att du tar hand om hemmet och gör så man kan bo där...... Varje morgon väcks jag av skrik/gråt/tjat/dåliga nyheter/klagomål/gnällande...listan är lång. När jag är själv så är jag rädd när dom ska komma tillbaka för att jag är en person som inte tycker om bråk och skrik och att någon tjatar på mig när jag inte gjort på just det sättet dom ville. Det vrider sig i magen på mig och jag får panik för att jag glömt något som gör att hon tjatar/gnäller/skriker. Tvivlar på att det händer bara mig men man förlorar hoppet på att det kommer bli bra en dag när det varit "skit" i fleeeeera år (så länge jag minns)
Den ända som (jag tror) skulle kunna göra mig någorlunda glad vill inte ens prata med mig, han gjorde mig glad innan när vi pratade och nu är det som det var förra året, jag skriver men får inget svar. Varför jag ens slösar bort min energi och allt annat på att ha någon kontakt, det vet jag inte men eftersom allt är så dåligt hemma så kommer jag nog inte ge upp att vilja ha kontakt. Han är den som får mig att må bra även om vi inte gör eller säger något. Tysta i närheten av varandra duger för mig, bara hans närvaro gör mig lugn och glad igen även om resten av världen rasar i samma sekund.